Jag har en liten fråga som jag önskar att det finns någon/några som kan svara på?

Är det någon annan som fått remiss till äggdonation?

Jag läser överallt att kön är dtån 1-2 år, men våran läkare sa ca ett halvår?

fattar inte riktigt det, går man före om man har remiss?

Jag skriver inteså mycket, men det beror på att jag inte har så mycket att skriva.

Sitter och väntar på att provsvaren skall komma och att vi ska komma vidare till nästa skede.

Ni får gärna kommentera ni som läser...och är det något ni funerar över så kan ni maila mig på:

aggdonation@hotmail.se

Så kom då den 17:de och vi har varit till läkar besöket idag.

Började med kolla fruns vikt så att det stämde, och det hade hon lyckats hålla.

Sen var det lite prat om hur det kommer gå till och vad som väntar oss här näst. Vi fick ta blod prov för att kolla HIV, Hepatit B och Hepatit C och sen var det något mer som jag inte riktigt uppfattade vad det var.

Så nu väntar vi egentligen bara på provsvar från dom proverna, men läkaren har iaf skrivit en remiss till sjukhuset och det är där sen vi får godkänt eller inte.

Så egentligen är det väl det vi väntar på nu.

Får vi godkänt så kommer vi få en kallelse till sjukhuset där allt skall ske, där får vi prata med en kurator och sen skulle jag lämna fler prover.

Och går allt som det skall där, då hamnar vi i kö på en äggdonation.

Så man får väl hoppas på det bästa nu och vänta på att provsvaren skall komma i posten, mer kan man inte gör. Viktigt är att man iaf inte hoppas allt för mycket, för man kan bli rejält besviken om det inte skulle funka. 

Snart är det 17 oktober och det där då vi ska till läkaren. Vet som inte riktigt vad man ska vänta sig, vet inte alls vad som kommer hända där.

Vi har ju egentligen inte kommit så långt ännu, så jag antar att det ska bli lite mer prover ännu för att kolla att vi är helt friska, men det är ju bara något som jag antar.

Kanske bäst att inte fundera något överhuvudtaget, utan man får väl ta det som det kommer.

Enda som jag vet iaf är att frun måste hålla sig vid en viss vikt för att vi ska få göra äggdonation.

Sen den dagen läkaren sa att hon måste gå ner i vikt för att ens få göra det så har frun gått ner ca 13 kilo, och nu ligger hon vid den vikten som läkaren sa att hon måste ligga. Men man vill som ner mer, men man kommer som till ett stadium där det inte händer nå mer. Vi motionerar och äter som vi gjort hela tiden under den tid hon gick ner, men nu när vi kommit till den vikten läkare sagt, då står det som still.

Kanske att man bör öka med träningen kanske eller äta annorlunda, vi får väl se.

Men, men...nu är det väl bara att vänta tills måndagen då besöket är.

Har kollat reprisen idag av Barn till varje pris? som går på Svt, intressant serie.

Blir nog att följa den, man känner som igen det.

Frågan är ju bara att om man verkligen vill ha barn till varje pris, och för min del så vill jag verkligen det. Men jag är fullt medveten om

att det kan komma att kosta väldigt mycket och det är det som är synd.

Jag har sagt till min fru att jag ska uppfostra ett barn tillsamman med henne, sen hur det ska gå till är en annan sak.

Men jag är öppen för det mesta, nu är ju iaf första steget äggdonation, funkar inte det så får man se.

Problem ligger ju i att om man inte lyckas, hur många gånger ska man försöka då? Tänk om man gör 5 försök och ingen lyckas, då har man lagt ut rätt mycket pengar redan. Och den enda vägen sen är ju adoption och det är ju inte precis billigt.

Så om man gör ett försök och det misslyckas, då får man sig en tankeställare på hur man ska göra. Ska man redan då satsa på adoption?

En annan sak jag undrar är om livets mening är barn?

Enligt mig så är det JA!, jag längtar så otrligt mycket efter barn....

Det känns inte rätt att man känner så här som man känner idag.

En i våran närhet fick barn idag, det som är konstigt är att det känns jobbigt.

Istället borde man glädjas åt det, vilket man iofs gör, men innerst inne känns det tungt.

Varför är det så?

Det där eviga väntan, den är inte så kul.

Vi har tid till läkaren den 17 oktober, men det känns som den dagen aldrig kommer.

Sen sitter man och funderar vad som kommer hända där, vi vet ju som inte riktigt vad vi ska göra på besöket. Och när man inte vet det, då sitter man och grubblar och tänker på alla möjliga saker som ska hända där, allt som kan gå fel m.m

Men, men, man måste väl försöka tänka positivt och hoppas på det bäst.

En fråga: Tycker ni andra att det e lite jobbigt när någon i eran närhet blir gravid eller får barn?

Det som hänt sen senaste besöket är att vi gjort lite tester, fruns hjärta är kollat och mina gubbar också.

Och svaren har kommit och dom var bra, och där är vi nu, jag vet inte så mycket mer nu än att vi har en ny tid till läkaren i oktober. Och vad som händer där vet jag ej...

Så jag får väl hålla er uppdaterade......